Tack.

Känner du igen dig i att någon i din närhet - kanske partner, barn eller vän - i panik ber dig försäkra dem? Att säga om du tror att de hade kunnat göra eller har gjort något “hemskt”, om du tror att de är en ond person, om du vet att de älskar dig, eller bara bekänner varje tanke och känsla de haft? Detta är klassiska tvångshandlingar från någon som lider av tvångssyndrom med tabutema. Det är också något av det svåraste man som anhörig behöver uppleva. Allt man vill är, självklart, att hjälpa, lugna och få den man älskar att må bättre. Det är här det blir svårt - detta gör nämligen dem sjukare. För att förstå varför vi ska gå emot det vi naturligt vill göra behöver man lära sig hur sjukdomen fungerar.

Tvångssyndrom är en ångestsjukdom som kortfattat handlar om att man får en tanke som väcker obehag och försöker bli av med obehaget genom att göra något. Tanken kallas tvångstanke och det man gör för att bli av med obehaget kallas för tvångshandling. Tyvärr får man aldrig läsa om tvångshandlingarna som görs när tvångstankarna handlar om tabu, och därför är det omöjligt för både drabbade och anhöriga att känna till. När man har en tvångstanke om att man inte stängt av spisen kan man logiskt förstå att tvångshandlingen är att kolla så att spisen är avstängd för att få ett lugn. Det samma gäller oavsett vilket tvångstema det är. En tvångscirkel fungerar alltid på samma sätt. Jag rekommenderar er att läsa om tvångssyndrom här. Vill ni läsa specifikt om tvångssyndrom med fokus på tabubelagda ämnen kan ni göra det här.

Rekommendationen är att de som är närmast anhöriga följer med till psykologen för att få förklarat för sig hur man ska agera, men också för att känna att man gör rätt, trots att det känns fel. En del mottagningar erbjuder även möten för anhöriga. Det är viktigt att du tar hand om dig också, kanske hjälper det att prata med andra i samma sits, eller så passar en psykolog bättre. Kanske båda.